Framtidens försvar kräver mer än pengar – det kräver hastighet

Sverige håller på att göra något historiskt. Efter decennier av nedmontering bygger vi åter upp vår försvarsförmåga. Anslagen ökar, totalförsvaret stärks och vi är nu medlemmar i Nato.

Men samtidigt finns en risk: att vi bygger framtidens försvar med gårdagens karta. Kriget i Ukraina har visat framtidens krigföring i realtid: drönare, satelliter, sensorer, mjukvara och AI har på kort tid blivit centrala delar av militär förmåga. Och utvecklingen går snabbt, snabbare än de flesta upphandlingscykler klarar av. Det betyder att den stora strategiska frågan inte längre bara är hur mycket ett land kan producera. Den är hur snabbt landet kan lära sig, anpassa sig och omsätta ny teknik i faktisk förmåga.

Frågan vi ogärna ställer

När vi diskuterar ökade försvarsanslag handlar debatten ofta om hur pengarna ska fördelas mellan system och leverantörer. Det är förstås viktigt. Men det finns en fråga som är betydligt svårare att svara på: vilka förmågor vet vi ännu inte att vi behöver?

Det är en obekväm fråga, eftersom den inte går att lösa genom att beställa mer av det vi redan känner till. Den kräver forskning. Experiment. Entreprenörskap. Riskkapital. Och framför allt modet att investera innan behovet är uppenbart, för när behovet väl är uppenbart kan det redan vara för sent.

Därför borde en annan fråga få större plats i den svenska försvarsdebatten: hur bygger vi ett ekosystem som kan producera nya försvarsförmågor snabbare än hotbilden förändras?

Sverige har ett försprång – om vi använder det

Här har Sverige faktiskt goda förutsättningar. Vi har en stark försvarsindustri, tekniska universitet i världsklass, djup ingenjörskompetens och en lång tradition av entreprenörskap. Vi har redan visat att ett litet land kan bygga företag som konkurrerar globalt.

Men förutsättningarna räcker inte om vi inte kopplar ihop dem. Försvaret behöver tillgång till ny teknik tidigare i utvecklingskedjan. Entreprenörer behöver bättre förstå vilka problem som faktiskt måste lösas. Forskningsresultat måste nå marknaden snabbare. Kapital måste våga finansiera teknologier med långa utvecklingshorisonter. Och staten måste vara mer än en beställare. Den måste vara en katalysator.

Risken är inte bara för lite pengar – det är för låg hastighet

Den största risken för Sverige är nämligen inte i första hand att vi spenderar för lite på försvar. Det är att vi spenderar mycket, men är för långsamma på att omsätta pengarna i ny förmåga.

Europa står inför den största försvarsuppbyggnaden på generationer. Det är ett säkerhetspolitiskt måste. Men det är också ett innovationspolitiskt vägval.

Vi kan använda de kommande årens investeringar till att köpa mer av det vi redan vet fungerar. Eller så kan vi använda dem till att bygga ett ekosystem som också förmår utveckla det vi ännu inte vet att vi behöver. Det senare är svårare. Men det är sannolikt också det som avgör vem som har förmågan att möta nästa kris.

Framtidens försvar byggs därför inte bara i försvarsindustrin. Det byggs där ny teknologi, kapital och entreprenörskap möts. Och om vi menar allvar med att stärka Sveriges säkerhet måste vi också vara beredda att investera i Sveriges förmåga att skapa nästa teknologiska genombrott.

EVELINA ANTTILA